Moj och jag

Inför skolstarten i augusti i år orkade min mormor Ulla-Stinas hjärta inte mer och hon tog sina sista andetag. Samtidigt tog en fas i mitt liv slut. Moj, som vi nära släktingar kallade henne, var en väldigt nära och viktig del av min uppväxt och hela mitt liv upp till nu. Jag känner mig otroligt priviligierad av att ha fått ha henne vid min sida i över 40 år av mitt liv.

Genast från början fick jag och Moj ett mycket nära förhållande. Det var efter min födsel som Ulla-Stina blev Moj. Moj fick sitt namn av mig, men med god hjälp av min morfar Sten-Olof ”Stiffe” Westman, som jag kallade Moppa. Moppa hade en egensinnad humor och försökte lära mig att Ulla-Stina var Morran från Tove Janssons muminböcker. Jag som inte ännu kunde uttala R, började säga Mojjan. Det förkortades snart till Moj. 

Moj och jag vid Stenkulla i början av 1980-talet.

 

Moj och Moppa var mycket aktiva hembygdsmänniskor. Det är till stor del tack vare dem jag blev arkeolog och engagerade mig i hembygdsföreningar. När jag var liten brukade Moj och Moppa skicka ut mig på åkern bredvid Stenkulla för att leta efter stenålders krukskärvor. Eftersom Stenkulla låg direkt på en stenåldersboplats, hittade jag sådana i mängder. De intresserade mig så mycket att jag senare valde att bli arkeolog. 

Tyvärr så dog Moppa rätt ung, i en ålder av 60 år. Då var jag själv bara 13 år och har många gånger funderat att jag skulle haft mycket att diskutera med honom om jag kunnat prata med honom på senare dagar.

Jag "hjälper" Moppa med trädgårdsarbete på Stenkulla.

Som tur fanns ännu Moj kvar. Jag och mina systrar vistades som barn mycket hemma hos henne på Stenkulla nära Dickursby. Moj försökte vara sträng mot oss. Jag tog nog lärdom av Mojs uppfostring och försökte uppföra mig så gott jag kunde. Men jag tyckte också om att retas med henne och hotade till exempel ofta med att snyta mig i hennes gardiner. 

Moj satte mig ofta i arbete. Jag har jobbat mycket i hennes trädgård, klippt gräs, krattat, rensat ogräs och planterat växter. Jag har också städat på Stenkulla och fått tömma diskmaskinen åt henne otaliga gånger. Jag gick ofta till Moj och bad om jobb när jag behövde pengar till något. Också när jag var mindre och ville att Moj skulle komma och spela fotboll, brädspel eller leka något med mig, ville hon alltid att jag först skulle utföra någon liten uppgift. Sedan kunde hon göra det roliga med mig.

Jag fortsatte att besöka Moj som tonåring. Moppa hade i 60-årsgåva hunnit få en stereo med dubbeldäck för kassetter. En sådan hade vi inte hemma. Därför gick jag alltid till Moj för att kopiera kassetter som jag lånat av mina vänner. Jag brukade med samma spela musiken för Moj också och berätta om den. På så sätt blev Moj bekant med till exempel Guns ´N Roses, Metallica och Therapy?. 

Moj målar påskägg med mig i köket på Stenkulla.

 

Jag brukade också föra mina texter till Moj för kommentarer. Moj var ju lärare i journalistik, så det var hennes kärnkunnande. Hon fick gå igenom det jag skrivit ända från högstadiets uppsatser till universitetets pro gradu avhandling och alla möjliga bokprojekt och skriverier jag åstadkommit därefter. Alla mina texter förde jag alltid till henne. Tillsammans satt vi sedan över en kopp te och gick igenom dem. Kritiken var oftast mördande. ”Det finns mycket att se över i den här texten!”, började det alltid. Men det hjälpte mig att få skinn på näsan och lärde mig att ta emot kritik.

I och med att Moj blev äldre, blev det min tur att hjälpa henne. Jag hjälpte henne med att sköta trädgården, skotta snö, byta glödlampor och instruera henne i hur hon skulle använda datorn. Förutom datorstöd, var det egentligen till en stor del samma saker som jag fått göra redan som liten. Men nu brukade jag alltid stanna på Stenkulla i samband med besöken och dricka te och diskutera aktuella saker med henne. Det var så starkt svart te att skeden stod mitt i koppen och så var det mycket honung i. 

Till slut blev Moj så gammal, att hon inte längre klarade av att bo ensam kvar på Stenkulla. Hon hade fått hjärtsvikt och somnade ofta mitt på dagen. Hjärtat orkade inte heller pumpa tillräckligt med syre till hjärnan och det påverkade hennes minne. Moj fick därför flytta till Folkhälsanhuset i Dicursby. Jag tog som vana att besöka henne en gång i veckan. Fast Moj hade problem med att minnas nutiden och de senaste tio åren av sitt liv, kom hon ihåg äldre saker. Jag började alltså fråga henne om hennes barndom och tidiga vuxna liv.

Efter att Moj flyttat bort från Stenkulla satte jag i gång med att städa där. Jag gick igenom gamla papper och saker som jag hittade och fick bekanta mig ännu närmare med huset som jag älskat sedan jag var barn. En riktigt stor skatt kom fram då jag hittade Mojs gamla dagbok. På olika ställen i huset hittade jag till slut tre dagböcker som omfattade åren 1941–1948, alltså från det att Moj var 14 år till det hon blev 21. 

Mojs dagbok.

 

Genom dagböckerna fick jag lära känna Moj som tonåring och ung vuxen. Att diskutera saker jag läst om i hennes dagböcker blev ett återkommande ämne för våra träffar. Något som vi bägge fick mycket ut av. Moj visste ju själv att hon inte mindes saker så bra och konstaterade många gånger att hon var väldigt råddig. När vi pratade om äldre tider blev hon själv också glad när hon upptäckte att hon mindes saker. ”Se vad jag minns!”, kunde hon emellanåt ropa ut.

Moj verkar ha haft det bra på Folkhälsan under sina sista år. Fast hon emellanåt kunde konstatera att hon väntar på att bli hemsläppt från sjukhuset och komma tillbaka till Stenkulla, var hon så gott som alltid på gott humör när man kom och hälsade på henne. Skötarna berömde henne också alltid för hennes goda och artiga lynne. 

Men så gick det som vi släktingar fått höra att det ofta går när det gäller hjärtsvikt. Den allmänna konditionen kan rasa mycket snabbt och plötsligt. Moj fick en allvarlig hjärtinfarkt och fördes till sjukhus. Hon repade sig ändå ännu en gång och fick komma tillbaka till vårdhemmet redan nästa dag. Dit kunde sedan alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn ännu en sista gång komma och hälsa på henne. Fast hon var trött, orkade hon ta emot alla. Det blev en ganska stor skara och när det sista barnbarnet hade lämnat hennes rum konstaterade hon: ”Oj vad tomt det blev!”. Det var de sista orden jag hörde henne säga. Nästa dag var hon så trött att hon knappt fick ur sig några ord och två dagar senare öppnade hon inte ögonen mer.

Moj har förtjänat sin sista långa vila. Hon fick leva ett långt, innehållsrikt och bra liv. Och jag är otroligt tacksam för allt hon gett mig!

Ea